Återförsäljaravtal
Den för gemene man kanske mest kända distributionsformen är återförsäljarförhållandet. Till skillnad mot handelsagenter och kommissionärer så agerar återförsäljaren i eget namn och för egen räkning. Återförsäljaren köper alltså in varor eller tjänster av sin leverantör och säljer sedan dessa gentemot slutkund. Ett Återförsäljaravtal ingås mellan återförsäljaren och dennes kunder. Det betyder att det också är återförsäljaren som står risken för varorna gentemot slutkund. Återförsäljaren erhåller ingen provision utan kan istället göra vinst på den marginal som finns mellan inköpspris och priset varorna eller tjänsterna säljs för.
Det finns i dagsläget ingen svensk lagstiftning som reglerar återförsäljarförhållandet rent konkret, men det träffas givetvis av en rad andra lagstiftningar så som avtalslagen, köplagen och konkurrenslagen. En stor skillnad mot agenter och kommissionärer blir dock att det inte finns någon skyddslagstiftning som är tänkt att skydda återförsäljaren och parterna är därför fria att avtala om vad de vill.
Just eftersom det inte finns någon specifik lagstiftning som reglerar förhållandet så blir det särskilt viktigt för parterna att komma överens om reglerna som ska gälla för samarbetet på förhand. Det är viktigt att parterna är överens om vilka varor som avses, vilket pris som ska gälla men också andra frågor om tex sekretess och konkurrens.
Det kan också vara viktigt att parterna avtalar om vem som ska ansvara för att särskilda krav som ställs på varorna eller tjänsterna är uppfyllda. Eftersom slutkunden endast ingått avtal med återförsäljaren är det denne kunden kommer vända sig till, det kan därför vara en stor trygghet för återförsäljaren att ha avtalat om den typen av frågor på förhand och ha en möjlighet att vända sig till leverantören om kraven inte är uppfyllda.