Reklamation av oskäligt pris vid konsumententreprenader
Juristen förklarar
21 februari 2022
Måste konsumenten reklamera ett oskäligt pris enligt konsumenttjänstlagen?
I vilken utsträckning kan en konsument, som redan betalat för utförda renoveringsarbeten, senare väcka talan och begära att byggföretaget återbetalar ett belopp som enligt konsumentens mening överstiger skäligt pris? Vilken inverkan har det faktum att konsumenten varit passiv och inte reklamerat prisets skälighet? I mitten av januari meddelade Högsta domstolen beslut gällande huruvida det finns en reklamationsskyldighet för konsumenter om prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen.
Bakgrunden till tvisten
En konsument anlitade ett byggföretag för att utföra renoveringsarbeten i ett badrum, kök och hall. Parterna hade inte avtalat om ett fast pris för tjänsten, vilket innebar att konsumenten skulle betala ett skäligt pris enligt 36 § Konsumenttjänstlagen. Byggföretaget fakturerade konsumenten och konsumenten betalade fakturan innan den förföll.
En tid därefter vände sig konsumenten till domstol och begärde att byggföretaget skulle återbetala ca. 60 000 kronor. Konsumenten gjorde gällande att det pris som hon hade betalat varit oskäligt och att byggföretaget skulle återbetala vad som enligt hennes mening översteg vad som utgjorde ett skäligt pris.
Byggföretaget motsatte sig begäran och gjorde inledningsvis gällande att det konsumenten betalat inte överstigit vad som varit ett skäligt pris. Därutöver gjorde byggföretaget gällande att konsumenten haft en skyldighet att reklamera prisets oskälighet och att konsumenten, på grund av passivitet, förlorat rätten till återbetalning.
Konsumenten bestred att hon haft en reklamationsskyldighet i fråga om prisets skälighet.
Luleå tingsrätt, som hanterade tvisten i första instans, beslutade att hänskjuta frågan till Högsta domstolen om b.la. huruvida det funnits en allmän reklamationsplikt för konsumenten beträffade prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen. Högsta domstolen beviljade prövningstillstånd och frågan besvarades i beslut av den 11 januari 2022. [1]
Sammanfattning av Högsta domstolens beslut
Högsta domstolen kom fram till att det inte funnits en skyldighet för konsumenten att reklamera prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen. Högsta domstolen uttalade dock att detta inte hindrar att en passivitet i fråga om att göra gällande ett återkrav av betalning kan medföra att rätten till återbetalning går förlorad.
Högsta domstolen redogjorde inledningsvis för regleringen om priset i konsumenttjänstlagen och att konsumenten, om priset inte följer av avtalet, ska betala ett skäligt pris. Näringsidkaren har en skyldighet att på begäran av konsumenten ställa ut en specificerad räkning som gör det möjligt att bedöma arbetets art och omfattning. Om tjänsten inte utförts mot fast pris ska det framgå hur priset beräknats. Om inget avtalats om tidpunkten för betalning ska konsumenten betala vid anfordran sedan tjänsten utförts, men om konsumenten i rätt tid begär en specificerad räkning behöver konsumenten inte betala förrän en sådan erhållits.
Högsta domstolen konstaterade att det bland annat i konsumenttjänstlagen visserligen finns reklamationsbestämmelser, men att dessa gäller reklamation vid motpartens kontraktsbrott och sålunda inte kan läggas till grund för att det finns en reklamationsskyldighet i andra situationer såsom exempelvis i fråga om prisets skälighet. Eftersom regler saknas får ledning sökas i allmänna obligationsrättsliga principer samt vad som gäller i närliggande avtalstyper. Högsta domstolens ger därefter en utförlig beskrivning av meddelandeskyldigheten i regleringen för köp, däribland 47 § Köplagen, men konstaterar att regleringen inte kan tillämpas för konsumenttjänsternas del.
Högsta domstolen finner att det allmänt sett ankommer på näringsidkaren att bevisa de omständigheter som medför att ett begärt pris är skäligt. En utebliven reklamation från konsumenten om att fakturapriset inte godkänns medför därför inte någon verkan som bevis avseende skäligheten i det fakturerade priset.
Slutligt redogör Högsta domstolen för vad som gäller passivitet och konstaterar att många avtal förutsätter en lojal samverkan mellan parterna under avtalstiden. I lojalitet ligger bland annat att parterna har en skyldighet att lämna varandra upplysningar i väsentliga delar eller klargöra sin uppfattning. En förlust av en rättighet kan dock inträda enligt allmänna principer på grund av passivitet och av praxis framgår att det kan finnas en skyldighet för konsumenter att framställa återkrav inom en viss tid för att rätten ska vara bibehållen.
Frågan inom vilken tid konsumenten kan göra gällande ett återkrav beror på omständigheterna i det enskilda fallet, men kan vid konsumentttransaktioner utsträckas till avsevärt längre tider än vad som i allmänhet gäller vid reklamationsskyldighet på grund av avtalsbrott. Högsta domstolen finner att en utgångspunkt bör vara att en konsument i denna typ av situation ska ges rimlig tid att överväga sin situation, men samtidigt gäller att ju längre tid betalaren dröjer med sitt återkrav, desto större skäl har mottagaren att tro att betalningen är definitiv.
Avslutande reflektion
I tvister om konsumententreprenader uppstår ofta frågan om ett fakturerat pris varit skäligt. Inte sällan framförs dock invändningen innan konsumenten betalar fakturan och inte – så som i fallet – efter att betalning skett. Att konsumenten inte har en skyldighet att reklamera prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen kan troligtvis ge upphov till otrevliga överraskningar för betalningsmottagare, såsom byggföretaget, som förlitat sig på att en betalning varit definitiv. Samtidigt ska beaktas att passivitet från konsumenten sida kan medföra att rätten till återkrav förloras. Exakt vid vilken tidpunkt som detta sker går inte att besvara, men som framgår av beslutet ska konsumenten ges tid att överväga sin situation.
Näringsidkaren har sålunda alltjämt en skyldighet att bevisa omständigheterna till stöd för att ett fakturerat pris är skäligt. Att konsumenten undvikit att reklamera fakturan har ingen bevisverkan för prisets skälighet.
Vid tvister gällande prisets skälighet får ofta dagböcker och tidsredovisningar en central betydelse för att kunna styrka vilka moment som utförts och tidsåtgången för dessa. Eftersom näringsidkaren ska bevisa omständigheter till stöd för att priset är skäligt[2] finns goda skäl att fortsatt vara noggrann med denna dokumentation, samt även dokumentera samråd som utförts med konsumenten gällande priset.
Författat av
Anna Malmberg, jurist Freja Partner
[1] Högsta domstolens beslut av den 11 januari 2022 i mål Ö 672-21.
[2] Se NJA 2016 s. 1101.