Freja Partner har med framgång i förvaltningsrätten i Malmö företrätt klient i ärende avseende skolplikt enligt skollagen för bolagsföreträdarens barn när arbete för företrädaren varit påkallat i annat land för bolagets räkning.

Bakgrund

Bolaget/klienten avsåg att förlägga delar av sin verksamhet och arbete utomlands i Thailand. Företrädaren med familj planerade därför att vara borta för en begränsad tid om upp till tre månader med avresa i samband med julledigheten 2021. Syftet med resan var att få i gång verksamheten utomlands. Företrädarens barn hade beviljats plats på Sanuk – en svensk skolan i Thailand som är en välkänd och omtyckt skola för många svenskar som är i liknande situation.

För ändamålet har vårdnadshavarna ansökt om att deras barn ska fullgöra sin skolplikt på annat sätt enligt 24 kap 23 § Skollagen. Utbildningsnämnden i Höganäs kommun avslog dock ansökan med hänvisning till att den svenska skolan i Thailand inte var godkänd av Skolverket.

Vårdnadshavarna överklagade beslutet med hjälp av Freja Partner.

Tvisten i sak

För medgivande om fullgörande av skolplikt krävs enligt 24 kap 23 § skollagen följande:

Ett skolpliktigt barn får medges rätt att fullgöra skolplikten på annat sätt än som anges i denna lag. Medgivande ska lämnas om

1. verksamheten framstår som ett fullgott alternativ till den utbildning som annars står barnet till buds enligt föreskrifter i denna lag,
2. behovet av insyn i verksamheten kan tillgodoses, och
3. det finns synnerliga skäl.

Eftersom nämnden endast i sitt beslut tagit ställning till frågan om den aktuella verksamheten framstår som ett fullgott alternativ enligt 24 kap. 23 § 1 skollagen har förvaltningsrättens prövning inskränkts därmed till att enbart omfatta denna fråga (punkten a).

Vårdnadshavarna har ansett att nämndens beslut varit såväl godtyckligt som felaktigt på denna grund. Bedömningen för vad som ska anses utgöra ett fullgott alternativ måste grundas på en helhetsbedömning. Ingenstans i skollagen står det att Skolverkets godkännande ska utgöra ett ensamt kriterium. Utbildningsnämnden har inte gjort någon individuell bedömning. Nämnden har inte på något sätt motiverat på vilket sätt den aktuella skolan brister utöver hänvisningen till att den inte godkänts av Skolverket. Utbildningsnämnden har inte någonstans i sin bedömning motiverat sitt beslut utifrån vad som är bäst för barnen eller berört de skäl som familjen anfört.

Ansökan rör en mycket begränsad tid vilket innebär att frånvaron inte kommer att inverka menligt på deras skolgång, tvärtom.

Trots ett välmotiverat yttrande och begäran om omprövning har nämnden vidhållit sin inställning även i förvaltningsrätten efter överklagandet.

Domslut och domskäl

Domstolen slår dock fast i likhet med vad vårdnadshavarna anfört att det varken i lagtexten eller förarbetena uppställs något krav på att en verksamhet ska vara godkänd av Skolverket för att vara ett fullgott alternativ enligt 24 kap. 23 § skollagen. Den omständigheten att den aktuella skolan inte har ett sådant godkännande innebär därmed enligt förvaltningsrättens mening inte i sig att den inte är ett fullgott alternativ.

Av det underlag gällande den aktuella skolan som finns i målet framgår bl.a. att skolan utgår från den svenska läroplanen, följer svensk timplan samt enbart anställer legitimerade svenska lärare. Detta har inte ifrågasatts av utbildningsnämnden. Enligt förvaltningsrättens mening får utredningen anses ge stöd för att verksamheten utgör ett sådant fullgott alternativ som avses i 24 kap. 23 § skollagen.

Det överklagade beslutet upphävdes och återförvisades såldes till utbildningsnämnden för ytterligare prövning avseende övriga kriterier i 24 kap 23 §. Nämnden prövade saken på nytt och beviljade ansökan i sin helhet.

Läs domen i sin genom att klicka på länken nedan:

Domslut_Malmö_FR_målnr_14720-21

Ansvarig jurist
Emelie Thyrfalk, Freja Partner

De sätt på vilka vi köper varor har förändrats och förändras alltjämt i rask takt. Dessutom har de varor vi köper blivit allt mer komplicerade och inbegriper allt fler funktioner. För att möta denna förändring, och i syfte att stärka konsumentskyddet, så har EU antagit två nya direktiv (Varudirektivet och Direktivet om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster). Den svenska regeringen har föreslagit att implementera dessa direktiv genom en ny konsumentköplag som avses träda i kraft 1 maj 2022. Nedan följer, i korta drag, några av de förändringar som avses genomföras.

Några nya begrepp

Varor med digitala delar: Lös sak (vara) som är integrerad eller sammankopplad på något sätt med digitalt innehåll eller digital tjänst. Här rör det sig alltså om ”uppkopplade prylar”, till exempel en smart-TV. Dessa typer av varor är nu avsedda att likställas med andra fysiska varor med tillämpning av vissa specialregler. Exempelvis ska en vara med digitala delar inte anses avlämnad förrän även de digitala delarna har avlämnats.

Digitalt innehåll och digital tjänst: Med digitalt innehåll avses till exempel innehåll som görs tillgängligt genom en CD-skiva, till exempel musik eller ett datorspel. Här ligger värdet i det digitala innehållet och inte i den fysiska CD-skivan.  Med digital tjänst avses exempelvis abonnemangstjänster för film, ljudböcker eller musik.

Andra nyheter

Betalning med personuppgifter

Den nya konsumentköplagen kommer även gälla när betalning sker med konsumentens personuppgifter. Med betalning med personuppgifter ska ses att konsumenten, i utbyte mot att få använda en tjänst, uppger personuppgifter till näringsidkaren som denne sedan kan använda i olika syften. Betalningen sker alltså med personuppgifter istället för med exempelvis pengar. För att det ska kunna ses som en betalning med personuppgifter så krävs bland annat att uppgivandet av personuppgifter går utöver de personuppgifter som näringsidkaren strikt behöver för att tjänsten ska kunna fungera för konsumenten. Om näringsidkaren således enbart behöver personuppgifterna för att till exempel fullgöra avtalet med konsumenten eller på grund av rättsliga krav så undantas lagen från tillämpning.

Fel och reklamation

I förslaget till den nya konsumentköplagen så delas fel i vara in i två kategorier – nämligen subjektiva och objektiva fel. Med ett subjekt fel menas kort att varan som konsumenten köpt inte överensstämmer med vad som avtalats. Detta kan vara fallet om varan exempelvis avviker från vad näringsidkaren har marknadsfört kring varan. Med objektivt fel menas kort att varan förvisso kanske inte avviker från vad som avtalats (subjektivt fel) men den avviker ändå från vad konsumenten kan förvänta sig om varan. Detta kan vara fallet om varan är i någon vidare mån sämre än motsvarande varor på marknaden.

Om en vara exempelvis har en repa eller annan skada från vilken näringsidkaren vill friskriva sig ansvar, så är avsikten att det inte längre ska vara möjligt att använda termer som att varan säljs i ”befintligt skick”. Näringsidkaren ska istället specifikt informera konsumenten om skadan och konsumenten måste uttryckligen godkänna en sådan avvikelse. Om informationen inte ges eller godkännande inte inhämtas så föreligger fel i varan. Allmänna förbehåll eller friskrivningar ska alltså inte kunna ha verkan.

Oavsett om det rör sig om ett subjektivt eller objektivt fel så påverkar det inte vilka påföljder konsumenten kan kräva med anledning av felet. Om felet fanns vid avlämnandet så kan konsumenten reklamera varan. Tiden inom vilken konsumenten kan reklamera en vara är idag tre år i Sverige. Så är tanken att det fortsatt kommer vara även i och med den nya konsumentköplagen. Idag gäller emellertid att om ett fel visar sig i en vara inom sex månader från avlämnandet så föreligger presumtion för fel. Detta innebär helt enkelt att utgångspunkten är att det är fel i varan om felet visar sig inom denna tid och näringsidkaren måste i sådana fall bevisa att felet inte beror på denne. Avsikten är att denna tidsfrist om 6 månader ska förlängas till två år.

För digitalt innehåll och digitala tjänster där företaget erbjuder kontinuerligt tillhandahållande gäller att konsumenten kan reklamera under den tid som avtalet gäller, vilket då kan vara en period som sträcker sig längre än tre år. Skulle det digitala innehållet eller den digitala tjänsten vara en del i en produkt så gäller minst en reklamationsfrist om tre år eller den längre tid som avtalet gäller.

Att tänka på

För företag som säljer varor till konsumenter eller annars erbjuder digitalt innehåll eller digitala tjänster så är det lämpligt att se över sina köpvillkor. Detta i syfte att dels säkerställa att man uppfyller befintliga lagkrav, dels för att säkerställa att man uppfyller de nya lagkraven som är på ingång. Utöver lagkrav så bör företag se över möjligheten att reglera frågor om exempelvis när avtal ska anses ingås med konsumenten (vid orderbekräftelse eller vid annat tillfälle), rätt att ta ut avgift vid ej uthämtade paket, förklaringsmisstag/felskrivningar, begränsningar i leverans m.m. För företag som erbjuder digitala tjänster är det också viktigt att se över frågor om företagets rätt att göra ändringar i tjänsten och vad som sker i och med uppdateringar av tjänsten.

Det är också värt att notera att olika regler gäller i olika länder inom EU. Även om de nya bestämmelserna som ska gälla i den nya konsumentköplagen följer av EU-direktiv så kan implementeringen av EU-direktiven se olika ut i resten av EU. Ett företag som säljer varor, digitalt innehåll eller digitala tjänster inom flera länder i EU behöver således ta hänsyn till varje lands särskilda bestämmelser härvidlag.

Författat av

Edward Strömstedt, jurist Freja Partner

Måste konsumenten reklamera ett oskäligt pris enligt konsumenttjänstlagen?  

I vilken utsträckning kan en konsument, som redan betalat för utförda renoveringsarbeten, senare väcka talan och begära att byggföretaget återbetalar ett belopp som enligt konsumentens mening överstiger skäligt pris? Vilken inverkan har det faktum att konsumenten varit passiv och inte reklamerat prisets skälighet?  I mitten av januari meddelade Högsta domstolen beslut gällande huruvida det finns en reklamationsskyldighet för konsumenter om prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen.

Bakgrunden till tvisten

En konsument anlitade ett byggföretag för att utföra renoveringsarbeten i ett badrum, kök och hall. Parterna hade inte avtalat om ett fast pris för tjänsten, vilket innebar att konsumenten skulle betala ett skäligt pris enligt 36 § Konsumenttjänstlagen. Byggföretaget fakturerade konsumenten och konsumenten betalade fakturan innan den förföll.

En tid därefter vände sig konsumenten till domstol och begärde att byggföretaget skulle återbetala ca. 60 000 kronor. Konsumenten gjorde gällande att det pris som hon hade betalat varit oskäligt och att byggföretaget skulle återbetala vad som enligt hennes mening översteg vad som utgjorde ett skäligt pris.

Byggföretaget motsatte sig begäran och gjorde inledningsvis gällande att det konsumenten betalat inte överstigit vad som varit ett skäligt pris. Därutöver gjorde byggföretaget gällande att konsumenten haft en skyldighet att reklamera prisets oskälighet och att konsumenten, på grund av passivitet, förlorat rätten till återbetalning.

Konsumenten bestred att hon haft en reklamationsskyldighet i fråga om prisets skälighet.

Luleå tingsrätt, som hanterade tvisten i första instans, beslutade att hänskjuta frågan till Högsta domstolen om b.la. huruvida det funnits en allmän reklamationsplikt för konsumenten beträffade prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen. Högsta domstolen beviljade prövningstillstånd och frågan besvarades i beslut av den 11 januari 2022. [1]

Sammanfattning av Högsta domstolens beslut

Högsta domstolen kom fram till att det inte funnits en skyldighet för konsumenten att reklamera prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen. Högsta domstolen uttalade dock att detta inte hindrar att en passivitet i fråga om att göra gällande ett återkrav av betalning kan medföra att rätten till återbetalning går förlorad.

Högsta domstolen redogjorde inledningsvis för regleringen om priset i konsumenttjänstlagen och att konsumenten, om priset inte följer av avtalet, ska betala ett skäligt pris. Näringsidkaren har en skyldighet att på begäran av konsumenten ställa ut en specificerad räkning som gör det möjligt att bedöma arbetets art och omfattning. Om tjänsten inte utförts mot fast pris ska det framgå hur priset beräknats. Om inget avtalats om tidpunkten för betalning ska konsumenten betala vid anfordran sedan tjänsten utförts, men om konsumenten i rätt tid begär en specificerad räkning behöver konsumenten inte betala förrän en sådan erhållits.

Högsta domstolen konstaterade att det bland annat i konsumenttjänstlagen visserligen finns reklamationsbestämmelser, men att dessa gäller reklamation vid motpartens kontraktsbrott och sålunda inte kan läggas till grund för att det finns en reklamationsskyldighet i andra situationer såsom exempelvis i fråga om prisets skälighet. Eftersom regler saknas får ledning sökas i allmänna obligationsrättsliga principer samt vad som gäller i närliggande avtalstyper. Högsta domstolens ger därefter en utförlig beskrivning av meddelandeskyldigheten i regleringen för köp, däribland 47 § Köplagen, men konstaterar att regleringen inte kan tillämpas för konsumenttjänsternas del.

Högsta domstolen finner att det allmänt sett ankommer på näringsidkaren att bevisa de omständigheter som medför att ett begärt pris är skäligt. En utebliven reklamation från konsumenten om att fakturapriset inte godkänns medför därför inte någon verkan som bevis avseende skäligheten i det fakturerade priset.

Slutligt redogör Högsta domstolen för vad som gäller passivitet och konstaterar att många avtal förutsätter en lojal samverkan mellan parterna under avtalstiden.  I lojalitet ligger bland annat att parterna har en skyldighet att lämna varandra upplysningar i väsentliga delar eller klargöra sin uppfattning. En förlust av en rättighet kan dock inträda enligt allmänna principer på grund av passivitet och av praxis framgår att det kan finnas en skyldighet för konsumenter att framställa återkrav inom en viss tid för att rätten ska vara bibehållen.

Frågan inom vilken tid konsumenten kan göra gällande ett återkrav beror på omständigheterna i det enskilda fallet, men kan vid konsumentttransaktioner utsträckas till avsevärt längre tider än vad som i allmänhet gäller vid reklamationsskyldighet på grund av avtalsbrott. Högsta domstolen finner att en utgångspunkt bör vara att en konsument i denna typ av situation ska ges rimlig tid att överväga sin situation, men samtidigt gäller att ju längre tid betalaren dröjer med sitt återkrav, desto större skäl har mottagaren att tro att betalningen är definitiv.

Avslutande reflektion

I tvister om konsumententreprenader uppstår ofta frågan om ett fakturerat pris varit skäligt. Inte sällan framförs dock invändningen innan konsumenten betalar fakturan och inte – så som i fallet – efter att betalning skett.  Att konsumenten inte har en skyldighet att reklamera prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen kan troligtvis ge upphov till otrevliga överraskningar för betalningsmottagare, såsom byggföretaget, som förlitat sig på att en betalning varit definitiv. Samtidigt ska beaktas att passivitet från konsumenten sida kan medföra att rätten till återkrav förloras. Exakt vid vilken tidpunkt som detta sker går inte att besvara, men som framgår av beslutet ska konsumenten ges tid att överväga sin situation.

Näringsidkaren har sålunda alltjämt en skyldighet att bevisa omständigheterna till stöd för att ett fakturerat pris är skäligt. Att konsumenten undvikit att reklamera fakturan har ingen bevisverkan för prisets skälighet.

Vid tvister gällande prisets skälighet får ofta dagböcker och tidsredovisningar en central betydelse för att kunna styrka vilka moment som utförts och tidsåtgången för dessa. Eftersom näringsidkaren ska bevisa omständigheter till stöd för att priset är skäligt[2] finns goda skäl att fortsatt vara noggrann med denna dokumentation, samt även dokumentera samråd som utförts med konsumenten gällande priset.

Författat av

Anna Malmberg, jurist Freja Partner

[1] Högsta domstolens beslut av den 11 januari 2022 i mål Ö 672-21.

[2] Se NJA 2016 s. 1101.

Det är inte konstigt att fler och fler bolag sätter upp avdelningar med det populära namnet Customer Success. Att arbeta med befintliga och nya kunder i syfte att göra kundresan bättre och skapa förståelse och långsiktighet är, och bör vara, en nyckelfråga för alla verksamheter.

Här på Freja Partner har vi i två år haft en egen customer success-avdelning, en avdelning i konstant utveckling och där vi satsar ännu mer i år. Vi bestämde oss för att ta en pratstund med de två senaste customer success managerna som tagit plats i gruppen. Nickie Algeskog som nu varit hos oss i snart ett halvår, och Jonathan Gustafsson som förstärkte teamet från årsskiftet.

• Vad skulle ni säga är den viktigaste aspekten i ert arbete som customer success managers?Den viktigaste aspekten är vårt  övergripande ansvar att säkerställa att våra klienter är nöjda med vår hjälp, och att se till så at våra klienter får rätt hjälp när det behövs. Genom att också arbeta proaktivt så stärker vi också partnerskapet mellan oss och våra klienter vilket skapar ett hälsosamt och långsiktigt arbete tillsammans.

• Hur är det att arbeta som customers success managers på Freja Partner?Att arbeta som customer success managers tycker vi är otroligt kul och vi trivs väldigt bra i våra roller! Vårt tillvägagångsätt är transparens i vårt arbete gentemot våra klienter och att vi håller en regelbunden kontakt så att vi sänker tröskeln för företagare att arbeta med juridik i sitt företagande. Freja Partner gör juridiken tillgänglig för alla och det är något vi är stolta att stå bakom!

• Nickie, berätta gärna lite mer om dig!Göteborgare utan märkbar dialekt. 🙂 Konstnärlig och alltid nära till skratt. Nostalgisk med ett minne likt en ”lightversion” av Rain Man. Musik som största intresse, men här hävdar jag att det var bättre förr.

• Jonathan, berätta gärna lite mer om dig!Jag är en go och glad värmlänning. Min fritid består av att träna fotboll, träffa kompisar och umgås med flickvännen. Mina intressen cirkulerar mycket kring sport, men fotbollen för mig står i centrum. Så letar man efter mig en lördag eller söndag så är det störst chans att man hittar mig hemma i soffan framför en Premier League-match.

Vill ni veta mer om Nickie och Jonathan så tveka inte på att höra av er direkt till dem!

Den 10 januari 2022 meddelade Högsta förvaltningsdomen (”HFD”) två uppmärksammade domar gällande takvolymer i offentliga upphandlingar.[1] Genom domarna klargörs att upphandlande myndigheter måste lämna takvolymer, men även att leverantörer som anser att upphandlingsdokumenten är otydliga eller ofullständiga som huvudregel måste agera redan under anbudstiden för att få påtala bristerna vid en överprövning.

Sammanfattande bakgrund

Målen i HFD avsåg två offentliga upphandlingar av ramavtal. I det ena målet skulle ramavtal tecknas med en enda leverantör, i det andra målet skulle ramavtal tecknas med flera leverantörer.

De båda upphandlingarna blev föremål för överprövning och de klagande leverantörerna anförde, sammanfattningsvis, att upphandlingsdokumenten varit bristfälliga då de saknat uppgift om en takvolym, dvs. uppgift om en övre gräns för hur mycket som kan avropas. I det ena målet hade den upphandlande myndigheten lämnat en ungefärlig volym per år. I det andra målet hade det funnits historiska volymer samt en uppskattning av framtida behov.

I båda målen ansåg de klagande leverantörerna att de lidit skada eller riskerat att lida skada på grund av avsaknaden av takvolym. En leverantör argumenterade exempelvis att den, om en kvantitet hade angetts, hade gjort en annan kalkyl och lämnat ett annat pris. Om en fast gräns hade angetts skulle myndigheten vidare varit tvungen att genomföra en ny upphandling om gränsen överskridits varpå leverantören fått chans att antas.

Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden

Frågan som HFD inledningsvis skulle ta ställning till var om det kunde anses strida mot upphandlingslagstiftningen att vid en upphandling av ett ramavtal inte ange ett tak för de varor och tjänster som totalt sett kunde avropas från ramavtalet, en så kallad takvolym. Domstolen besvarade frågan jakande och fann att det av EU-domstolens avgörande Simonsen & Weel[2]  framgick att det vid upphandling av ramavtal måste anges en största kvantitet eller ett högsta värde som ramavtalet omfattar, samt detta gäller ramavtal med båda en och flera leverantörer. I båda målen ansåg HFD att uppgift om takvolym saknades och att de upphandlande myndigheterna brutit mot principerna om öppenhet och likabehandling.

HFD uttalade sig därefter om vad som krävs för att en leverantör ska anses ha visat att den lidit eller riskerat att lida skada till följd av avsaknaden av en takvolym. HFD klargjorde att det är leverantören som har bevisbördan för att den lidit eller riskerat att lida skada. En allmän utgångspunkt vid skadeprövningen är att leverantören måste konkretisera på vilket sätt som bristen i upphandlingen har medfört att den lidit eller riskerat att lida skada. Det räcker inte att leverantören i allmänna ordalag beskriver skada eller skaderisken. Skadan eller skaderisken ska vidare hänföra sig till möjligheten att konkurrera i just den upphandlingen som begärs överprövad.

HFD uttalade vidare att det vid bedömningen ska beaktas om leverantören har gjort det som kan krävas för att undvika att skada uppkommer. En leverantör som anser att de uppgifter som lämnats i upphandlingsdokumenten är ofullständiga eller otydliga bör till exempel redan under anbudstiden vända sig till den upphandlande myndigheten och ställa frågor samt begära kompletteringar och förtydliganden. Om leverantören utan godtagbara skäl underlåter att göra detta, och i stället väntar med att påtala eventuella brister till efter tilldelningsbeslut fattats och vid en ansökan om överprövning, kan kravet på att leverantören ska ha lidit eller riskerat att lida skada normalt sett inte anses uppfyllt.

I det aktuella målet konstaterade HFD att leverantörerna inte under anbudstiden begärt förtydliganden. De klagande leverantörerna hade sålunda inte gjort vad som krävts för att undvika skada. Därutöver var leverantörernas förklaringar till hur anbudspriserna påverkats av avsaknaden av takvolym allmänt hållna. Slutligen konstaterade HFD att leverantörens intresse av att delta i en kommande upphandling inte kunde beaktas vid överprövningen. Leverantörerna hade sålunda inte visat att bristen i upphandlingsdokumenten medfört att de lidit eller riskerat att lida skada.

Avslutande analys

Domarna från HFD innebär att leverantörer som anser att upphandlingsdokumenten är otydliga eller bristfälliga måste agera på det redan under anbudstiden. Leverantören kan exempelvis göra detta genom att ställa frågor, påtala brister eller begära förtydliganden och kompletteringar. Upphandlingsmyndigheten benämner detta som en ”handlingsplikt” och det finns därmed skäl att tro att resonemanget är generellt tillämpligt på upphandling av ramavtal och kontrakt.[3]

Om leverantören underlåter att agera under anbudstiden och avvaktar tilldelningsbeslutet, för att sedan ansöka om överprövning, finns en risk för att ansökan avslås med hänsyn till att leverantören inte gjort vad som krävts för att undvika skada och således inte anses ha lidit skada.

Leverantörer bör sålunda inte sitta stilla i båten om den under anbudstiden uppmärksammar brister i upphandlingsdokumenten. Domen ålägger leverantörerna en bred skyldighet att i ett tidigt skede granska upphandlingsdokumenten kritiskt för att identifiera och också göra gällande otydligheter, något som kan vara svårt för en mindre leverantör med begränsade resurser.

Kontakta oss för hjälp med att granska upphandlingsdokumenten som ett led i att tidigt kunna identifiera och påtala eventuella brister på rätt sätt.  

Författat av 

Anna Malmberg, jurist Freja Partner

Emelie Thyrfalk, jurist Freja Partner

[1] Högsta förvaltningsdomens domar av den 10 januari 2022 i mål 196-21 samt 6151—6159-20.

[2] C-23/20 – Simonsen & Weel

[3] https://www.upphandlingsmyndigheten.se/nyheter/2022/brister-i-anbudsunderlaget-maste-patalas-under-anbudstiden/

Välkommen 2022 och tack 2021!

Vi börjar med att tacka 2021 och samtliga inblandade för att Freja Partner fortsätter sin tillväxtresa. Även om inte siffrorna är helt klara så växer vi med cirka 25% jämfört med föregående år.
Vår resa uppmärksammades även förra året av Dagens industri och vi fick vår första gasellutmärkelse, något vi är väldigt glada och stolta över.

Vi tror såklart helhjärtat på vår affärsidé även om vi som ungt bolag hela tiden behöver vara flexibla i våra mindset och strategier. Men utvecklingen vi ser indikerar tydligt att nytänkande i juristbranschen är välbehövligt.

Och vår utveckling är helt beroende på det grymma team av jurister och övriga medarbetare som ser till så att vi kan leverera juridisk hjälp på ett så lättförståeligt, effektivt och transparent sätt som möjligt. Vi passar även på att lyfta fram vår jurist Amir Hajdarevic här som har varit med oss nästan från start men som nu vid årsskiftet har gått vidare mot nya mål och drömmar i livet. Vi framför ett stort tack och givetvis ett stort lycka till framöver!

Våra ambitioner och målsättningar är fortsatt höga 2022, och året börjar direkt med två nya förstärkningar i form av Jonathan Gustafsson som går in i vårt customer success-team, samt Kristoffer Lipinski som kommer att förstärka juristteamet med mycket kompetens och erfarenhet. Vi kommer att presentera både Jonathan och Kristoffer närmare inom kort.

2022, välkommen!

Det är med stor glädje vi i år mottagit utmärkelsen Gasellföretag av Dagens Industri. Utmärkelsen baseras på 2020 års resultat vilket innebär att vi erhåller detta för vårt första möjliga år (fjärde fulla räkenskapsåret).

För oss är det ett kvitto på att vi gör rätt saker och att vår affärsidé och koncept är uppskattat och fyller en lucka i den stundom konservativa juristbranschen. Som ett ungt bolag med en relativt snabb tillväxttakt stöter vi såklart på utmaningar och växtvärk, men som team och organisation har vi mött dessa tillsammans! Det är därför extra roligt och stärkande när vi blir uppmärksammade för det arbetet.

I vår bok har resan bara börjat och våra ambition är att fortsätta vår tillväxtresa på ett sunt och hållbart sätt!

Det har sedan en tid tillbaka rådigt oklarhet i på vilket sätt man får överföra personuppgifter och när det är tillåtet att göra detta utanför EU/EES området. I syfte att förenkla och tydliggöra när det är tillåtet att överföra personuppgifter utanför EU/ESS så tog EU fram de så kallade SCC-klausulerna, bestämmelser som tydliggör vad för krav som måste föreligga hos mottagaren av de överförda personuppgifterna och på vilka premisser som överföring utanför EU får ske. SCC – klausulerna har nu uppdaterats och de gamla klausulerna får nu efter den 26 september 2021 inte användas. Befintliga avtal måste uppdateras med de nya bestämmelserna, senast den 27 december 2022.

Ett av syftena med GDPR är att säkerställa en hög skyddsnivå för personuppgiftshantering av alla EU-medborgare, i och med att det utanför EU inte finns några sådana regler som säkerställer en tillräcklig skyddsnivå, så finns det i GDPR bestämmelser om hur och under vilka förutsättningar det är tillåtet att föra över personuppgifter utanför EU/EES. Som utgångspunkt är det inte tillåtet att överföra personuppgifter utanför EU, att tillgängliggöra personuppgifter för någon part som befinner sig utanför EU/EES utgör en ”överföring”. En överföring sker alltså när ni som företag har en molntjänst som är baserad utanför EU, när ni nyttjar en supporttjänst som har hemvist i tredjeland eller när ni lagrar/hostar på en server utanför EU. Det finns undantag från denna regel, under vissa förutsättningar är det tillåtet att föra över personuppgifter. Ett av dessa undantag är om man använder sig av dessa så kallade SCC-klausulerna. I och med Schrems II-domen från juli 2020, har dessa behövts uppdateras, därför presenterade EU-kommissionen en moderniserad version av SCC-klausulerna den 4 juni 2021.

Vad detta i praktiken innebär för företag är att personuppgiftsansvariga och personuppgiftsbiträden behöver uppdatera alla sina befintliga avtal med de nya SCC-klausulerna, senast den 27 december 2022. Nya avtal som upprättas ska innehålla de nya SCC-klausulerna.

När man använder de nya SCC-klausulerna behöver man göra ett antal val, bland annat vilken modul man ska använda, vidare behöver man även göra en individuell bedömning i huruvida landet man för över personuppgifter till väsentligen har likvärdig skyddsnivå som inom EU/EES samt så behöver man utreda om skyddet för personuppgifter i det enskilda fallet uppgår till en tillräckligt hög nivå. Detta innebär att man måste utvärdera överföringen av personuppgifter i stort, innefattat att man måste besvara på frågor som vad är det för personuppgifter som överförs? I vilket syfte sker överföringen? Samt kommer man kunna kontrollera skyddet i mottagarlandet? Det är viktigt att man i detta arbete kommer ihåg ansvarighetsprincipen som finns i GDPR, innefattat ett krav på att dokumentera bedömningar nämnda ovan.

Vi på Freja Partner kan hjälpa er i vilken modul av SCC-klausulerna som passar just er affär, bistå med olika bedömningar och utredningar som behövs göras samt hjälpa er dokumentera besluten.  

Författat av

Madhusha Silva, jurist Freja Partner

Igår mottog vi glädjande besked från Patent- och Marknadsöverdomstolen. Slutgiltigt beslut är fattat och är helt i linje med vårt yrkande. Freja Partners varumärkesregistrering för LEGALROOM kvarstår och vi kan nu lägga en långdragen process bakom oss.

Stor eloge till vår jurist Erik Folke som drivit caset. ”Det gläder mig att Freja Partner får behålla sitt registrerade varumärke” säger Erik Folke efter gårdagens besked.

Detta innebär att vi nu kommer att växla upp utveckling och introducering av vår juridiska plattform med just namnet Legalroom. Mer om detta inom kort.

Tveka inte på att höra av er till oss om ni behöver hjälp!

Här kan ni läsa domen i sin helhet:

Svea HR PMÖÄ 11204-20 Slutligt beslut (särskilt uppsatt) 2021-09-30