Franchiseförhållandet är likt återförsäljarförhållandet på det sätt att franchisegivaren ges möjlighet att i eget namn och för egen räkning sälja de givna produkterna eller tjänsterna. Den stora skillnaden är emellertid att en återförsäljare inte på samma sätt är knuten till en särskild modell. Franchiseförhållandet är alltså inte lika fritt utan mer detaljstyrt. Franchisegivaren ges tydliga instruktioner, oftast i ett franchiseavtal, om hur denne ska sköta försäljningen men också den dagliga verksamheten. Hela modellen förutsätter att alla som är en del av franchisesystemet bedriver sin verksamhet på samma sätt och med samma sortiment, utseende på butiker, loggor, marknadsföring etc. Målet är att det ska se ut som att alla franchisefilialer drivs av samma aktör.

Eftersom konceptet är satt på förhand så finns det inte särskilt mycket utrymme för förhandling mellan parterna. Alla ändringar i konceptet behöver godkännas av samtliga franchisetagare, för att bibehålla enhetligheten.

Det är alltid huvudmannen som äger varorna fram till att de säljs, och också huvudmannen som automatiskt blir ägare till nya varor vid ett köp. För att huvudmannen ska ha en trygghet i förhållandet så har han något som kallas "separationsrätt". Det innebär att huvudmannen har en säkerhet i kommissionärens lager i händelse av konkurs. Kommissionärens trygghet å andra sidan är att han aldrig behöver oroa sig för att inte få varor sålda, eftersom varor som inte sålts kan lämnas tillbaka till huvudmannen.

Kommissionsförhållandet kan alltså vara fördelaktigt för båda parter. Kommissionären är trygg eftersom han inte behöver bekosta ett lager där varorna förvaras och huvudmannen kan ha många affärsmässiga fördelar genom att anlita en kommissionär som tex har stora kunskaper inom ett särskilt geografiskt område eller segment av marknaden.

Agenten erhåller oftast ersättning genom provision. Provisionen utgår på affärer som huvudmannen ingår med slutkund och i vissa fall utgår även efterprovision. Efterprovisionen utgår om en affär som kommit till stånd efter att agentförhållandet tagit slut gjort det på grund av agenten.

Om agenten har fått ensamrätt till ett specifikt område är det dessutom så att agenten har rätt till provision på alla affärer som ingås i det området. Det gäller oavsett om agenten medverkat till att affären kommer till stånd eller inte. Denna regel kan dock avtalas bort genom att huvudmannen uttryckligen i avtal skriver att direktförsäljning är tillåten.

Parterna behöver också vara överens om hur uppdraget ska gå till, vart förmedlaren ska verka (geografiskt område), hur han ska gå till väga för att få bästa möjliga resultat samt vilket ansvar förmedlaren ska ha för förmedlingsobjektet.

Den för förmedlaren kanske viktigaste aspekten att beakta är vilken ersättning som ska utgå för förmedlingsuppdraget. Det kan tex vara en fast summa som utgår oavsett om förmedlingen är lyckad eller inte, eller så kan det vara en viss procentsats som utgår vid en försäljning. Parterna är fria att själva hitta den lösning som passar dem bäst.

Som i alla andra distributionsavtal är det även i förmedlingsavtal viktigt att parterna reglerar sekretess och konkurrens. Det är viktigt för att parterna ska känna sig trygga med att dela med sig av stora mängder information och know how samt andra företagshemligheter.

Behöver du hjälp med att upprätta ett förmedlingsavtal? Våra jurister är experter på att upprätta förmedlingsavtal. Kontakta oss för skräddarsydd juridisk rådgivning och professionell hjälp.

Något som kan vara särskilt viktigt att ha med i ett samarbetsavtal är en bakgrund. Det är viktigt för att skapa en förståelse kring projektet och vilka roller samtliga parter ska ha samt vad parterna har att förvänta sig av varandra. Bakgrunden kan tjäna som tolkningsbakgrund när andra delar av avtalet ska analyseras och tolkas. Den kan ge stöd i olika bedömningar och förmedla vad parternas initiala syfte med samarbetet var.

Avtalet bör också innehålla detaljerade bestämmelser om hur samarbetet ska gå till. Parterna kan reglera vem som ska göra vad, för att inte riskera missförstånd och dubbelarbete, samt hur och när olika steg i samarbetet ska utföras. Det kan vara fördelaktigt att ta fram en tidsplan med fasta hålltider och delmål. Parterna kan där reglera om och i sådana fall hur de ska redovisa resultatet av samarbetet vid olika tillfällen.

Den kanske absolut viktigaste frågan i ett samarbetsförhållande är frågan om hur resultatet ska fördelas mellan parterna. Det är viktigt att båda parter är överens om detta redan innan samarbetet inleds. Parterna behöver reglera vem som ska erhålla eventuella immateriella rättigheter till resultatet samt vem som ska ha äganderätten. Om rättigheterna ska delas upp är det bra om parterna tydligt skriver hur detta ska ske. I vissa fall kan det tex vara aktuellt att den part som erhåller äganderätt till resultatet ger den andra parten en licens och rätt att nyttja det.

Vidare är det som alltid bra om parterna ingår ett sekretessåtagande så att båda parter kan känna sig trygga med att information de delar inom ramen för samarbetet inte sprids på ett sätt som de inte är bekväma med.

Aktieöverlåtelseavtalet bör innehålla till exempel vad som överlåts (hur många aktier), vilka eventuella garantier säljaren ger för aktierna eller bolaget (till exempel att aktierna inte är pantsatta eller att bolaget inte har någon pågående tvist), vad som ska ske om säljaren brister i en garanti och priset för aktierna samt hur betalning ska ske m.m. En aktieöverlåtelse kan såklart avse såväl samtliga aktier i ett bolag som en aktie i bolaget. Hur många aktier köparen väljer att köpa (och säljaren sälja) beror primärt på vilket inflytande köparen ska få i bolaget. Ju fler aktier, desto större inflytande. Eftersom ämnet är "företagsöverlåtelser" är det ju här relevant att tala om aktieöverlåtelser som innebär att samtliga eller majoriteten av aktierna överlåts eftersom det är först då man kan säga att företaget överlåts.

Till skillnad från en inkråmsöverlåtelse där köparen köper specifika tillgångar i bolaget (såsom maskiner, material, varumärken osv.) så innebär en företagsöverlåtelse genom aktieköp att köparen övertar bolagets samtliga rättigheter och skyldigheter. Köparen övertar således inte bara bolagets tillgångar utan även själva bolaget och dess avtalsförpliktelser gentemot tredje man m.m.

I värderingsklausuler i aktieägaravtal kan framgå att aktieägarna som utgångspunkt ska komma överens om värdet på aktierna. Detta innebär att aktieägarna får förhandla sinsemellan om vilket värde bolagets aktier har och därmed köpeskillingen för viss aktieägares aktier. Kan aktieägarna inte komma överens om värdet på aktierna i bolaget så låter man inte sällan en oberoende auktoriserad revisor eller värderingsman sätta värdet på bolaget och därmed värdet på varje enskild aktie. Kan aktieägarna inte komma överens om sådan auktoriserad revisor eller värderingsman så kan man låta aktieägarna välja var sin auktoriserad revisor eller värderingsman, vilka ska lämna sina respektive värderingsutlåtanden. Bolagets värde blir då genomsnittet av samtliga värderingar. Värderingsklausulen bör förklara att aktieägarna blir bundna av de värderingar som ges. Härutöver är det viktigt att ange vem/vilka som ska stå kostnaderna för värderingarna. Ofta anges att kostnaderna för värdering ska fördelas mellan aktieägarna i förhållande till deras respektive aktieinnehav.